Lagen om sönderfallande

"Varför är det så svårt att hålla sin energi?" brukar mina kunder fråga. Och visst ligger det mycket bakom frågan. Om vi kämpat och skapat en ny vana, oavsett om det är träning, kosthållning eller en mental inställning, så är det skrämmande lätt att tappa den. Och det handlar inte bara om medvetna kraftansamlingar. Om vi vaknar en morgon och är full av energi, då kan vi nästan garantera att vi kommer att tappa energin succesivt under dagen.
 
Vi kan besvara denna fråga med djupgående filosofiska resonemang om meningen med livet, själen och egot. Eller så kan vi påvisa ett naturligt samband som ingenjörer använder sig av dagligen. Begreppet återfinns i värmekällan, eller termodynamiken. Det heter entropi. Lagen om sönderfallande. 
 
Naturen strävar mot kaos. Ordning vill bli oordning. Hög energi vill bli låg. En boll som ligger i en trappa kommer att studsa nedför trappan (från ett tillstånd med högre lägesenergi till ett tillstånd av lägre lägesenergi). En varm kopp kaffe avger värme (släpper sin energi) och kallnar. Att vår kropp vill släppa sin energi (äta skräpmat, älta och slösa energin på det som inte förräntar sig) är inte konstigt, det är naturligt. 
 
 
Betyder det här att all vår ambition att höja vår energi är bortkastad eftersom vi bara kommer att tapppa den? Absolut inte. Tvärt om! Naturlagarna berättar bara om förutsättningarna. Sedan är det vår uppgift att använda kunskapen på bästa sätt.
 
Om vi vill ha en högre energi, då behöver vi arbeta för det. Vi behövder höja energin, inte bara en gång utan gång på gång. Det är som en kaffekopp. Vill vi att koppen ska förbi varm måste vi kontinuerligt lägga till mer värme. Det är också som att gå upp för en trappa. Det krävs energi som insats för att orka steglyftet, men utsikten och överblicken gör att insatsen blir värd det. 

Om du kan se det kan du skapa det

Det spelar ingen roll om det handlar om problemlösning eller ens relationer. Vi gör det vi ser är möjligt. Men framförallt gör vi inte det vi inte ser. Låter det klurigt? Eller har du redan sett det?
 
I min roll som healer hjälper jag ofta klienter att lyfta blicken och aktivt leta efter sådant de inte sett hittills. Knepet är enkelt, men mycket effektivt. Jag berättar om alternativa vägar. Bara genom att plantera idén kommer den att påverka vad klienten ser och letar efter. Ibland tar det åratal innan klienten ser andra möjligheter, andra gånger tar det ett par dagar. Jag gör samma sak när jag själv upptäcker att jag varken ser vägen eller målet. Jag frågar mina mediala vänner om råd. Inte för att de ska ta ut vägen för mig, utan för att de ska hjälpa mig att se sådant jag har svårt att se själv.
 
Under flera månader har jag försökt att finna min nya väg. Vi är tillbaka i hemorten och vi har blivit föräldrar, och båda dessa saker brukar generera förändring. I mitt fall har jag dessutom slutfört saker som varit viktiga för mig. Boken Hur kärlek tar bort smärta är en sådan. Jag har sett platser jag vill vara på och personer jag vill samarbeta med. Men ingenting har genererat en ingång...
 
För några månader sedan sa en vän till mig. "Ja, vägen leder därigenom, men det kommer att ske på sätt du inte kan föreställa dig." Och vad kan det betyda? Eftersom jag inte kan föreställa mig det i förväg så är jag blind och trevande. Men jag är ändå på rätt väg. För att komma rätt behöver jag använda mig av andra knep än målbilder och syn. Jag behöver känna efter, testa mig fram och söka utanför det traditionella sättet. Känslostormar i det läget är av godo, för de hjälper en att känna, minnas och revidera. 
 
När jag misströstade sa en annan vän: "Det finns många sätt som leder dig dit du vill, men vägen dit kommer att vara olika." Det var också en gudagåva. Själv hade jag vid det laget sett en väg, kanske två. Men de vägarna kunde jag ju föreställa mig så de kunde ju inte stämma? Eller? Att få få höra att det fanns en uppsjö med alternativa vägar gav stor lättnad. Bara för att jag inte kunde se dem betyder det inte att de inte fanns. Förvirringen blev total. Men lättnaden fullständig.
 
Och så hände något. Ett möte ledde till en väg jag inte visste fanns. Vid första ögonblick var det motsatsen mot det jag sökt. Som småbarnsförälder söker man något fast, lönsamt och förutsägbart. Inte den största satsningen man någonsin gjort i tid och pengar. 
 
Men något var frestade med möjligheten. Jag klev in i den mentalt, och en i taget började idéerna komma. Plötsligt upptäckte jag något som fick mina ben att vika sig. Genom denna möjlighet skulle det bli möjligt att förverkliga något som jag drömt om ända sedan jag startade firman. Jag hade inte gett upp om min dröm. Men jag hade reviderat tidsplanen. Jag hade varit helt övertygad om att det skulle ta en livstid att förverkliga den. Att det blev möjligt redan nu, det blev något av en chock. 
 
Profetiorna stämde. Jag hade inte kunnat föreställa mig det, samtidigt skulle denna väg renodla det jag tryckte var roligast. Jag trodde jag hade behövt göra annat på sidan om, och det hade jag kanske behövt om jag tagit andra vägar. Men inte för denna väg... Givetvis skulle ingenting serveras på silverfat, men jag fylldes av en märklig känsla av både lugn och inver samtidigt. Ju mer jag klev in i idén desto mer insåg jag att det bara var jag som kunde förverkliga den. Det är extremt få som har den kunskap som jag samlat på mig. Dessutom har jag, trot eller ej, ryggen fri och en slags behörighet för att få göra det. 
 
Vad det är? Det kommer ni att få se. 
 
Och vägen? Jag får hjälp, massor av hjälp, av de bästa i flera branscher. Ingen annan kan göra det, men jag kan definitivt inte göra det utan hjälp.

Inte en diagnos - en entreprenöriell personlighetstyp

"Vet du, de flesta entreprenörer har en släng av bipoläritet" berättade en samtalsteaput i förtroende. Det var tidigt 2000-tal. Då talade man fortfarande om bipoläritet. Sinnets två sidor. Den maniska kreativiteten och de djupa depressionerna som följde. Idag talar man istället om bokstavskombinationer och diagnoser. Personlighetstyperna är de samma över tid, men sättet vi talar om dem har förändrats. 
 
Själv är jag inte intresserad över vilken stämpel försöker sätta på några personlighetstyper. Min ingång är en helt annan. Jag tittar på samhället och dess behov, och identifierar sedan vilka olika personlighetsdrag vi människor har fötts med. Olika personlighetsdrag passar olika typer av samhällsbyggare. Både piloten och sjuksköterskan är viktiga för samhället, men yrkeskategorierna kännetecknas av skilda personlighetsdrag och olika drivkrafter. Den ena är inte bättre än den andra. De är bara olika. Och det är entreprenörens personlighetsdrag också. 
 
För mig är en entreprenören en person som skapar det som ännu inte finns. Detta är något speciellt och på många sätt oförklarligt. Entreprenören kan, liksom många andra kreativa själar, se bortom det uppenbara och uppfatta något annat. Visste du till exempel att begreppet "upptäcka" betyder "se det alla andra ser, men uppfatta något som ingen annan har sett"? Företagaren har begåvats med en speciell inre syn och fått personliga egenskaper som stärker den. Det vi kallar diagnoser är det som jag kallar de svårigheter som uppstår när vi inte lärt oss att använda våra personlighetsdrag på rätt sätt.  
 
Många entreprenörer är omedvetna om att de uppfattar världen på ett annat sätt än vad deras medmänniskor gör.  De ser inre bilder och strävar efter att förverkliga dem. De reflekterar sällan över var den inre bilden kommer ifrån, och varför de ser den när ingen annan gör det.
 
Kalla det målbild. Kalla det vision. Kalla det vanföreställningar om du så önskar. Själv kallar jag det en gåva. Och jag har ägnat större delen av mitt liv för att lära mig förstå hur den gåvan fungerar. Det där som samtalsterapeuten kallade bipoläritet kallar jag "förmågan att kanalisera kreativitet" och depressionen är det som följer? Den uppstår när vi befunnit oss för länge i det resurskrävande, kreativa tillståndet och fullständigt dränerat oss på energi. Inte konstigt alls, utan en fråga om kapacitet och orsak och verkan.