Fullständig kontroll

De flesta har hört talas om begreppet kontrollbehov. Inom personlig utveckling används ofta begreppet som en nackdel. "Du måste släppa taget." säger man. "Du måste släppa in andra människor/känslor/möjligheter" Och visst ligger det klokheter bakom den välmenade rekommendationen. Ensam är inte stark, och ska man göra allt själv blir det mindre gjort än om man är flera som hjälps åt. 
 
Samtidigt ska man inte förkasta behovet av att ha kontroll. Det är andligt stärkande att lyckas med det man företar sig, på samma sätt som det kan vara andligt knäckande att misslyckas. Det finns ett värde i att endast ta på sig uppdrag där man kan lyckas, istället för att ta på sig mer än vad man klarar av. Att kasta sig huvudstupa in i det enda projektet efter det andra utan att lyckas är mer knäckande än vad de flesta är medvetna om. 
 
I själva verket har ordet kontroll fått en ganska negativ klang, men kontroll handlar inte nödvändigtvis om att hämma. Istället kan kontroll användas för att rikta energin på det man vill ha mer utav. Kanske blir det lättare att förstå om man byter ut själva ordet? Ledarskap är en slags positiv variant av kontroll där man använder medvetenhet och kunskap för att rikta energin på det man vill ha mer av. 
 
De personer som anses ha stort kontrollbehov har ofta svårt att hantera känslor som bubblar på insidan. Kontrollen går därför ut på att minska och tysta känslor. Men vad skulle hända om vi vågade möta våra känslor? Blir det någon skillnad om vi säger att vi leder oss själva istället för att vi kontrollerar oss själva? 

Låt inte misslyckandet släcka dig

Att man kan vara en dålig förlorare är allmänt vedertaget. Men de flesta av oss tänker inte på att man kan vara mer eller mindre duktig på att misslyckas. 
 
 
 
Duktig på att misslyckas? Är det samma sak som att bädda för misslyckande? I min roll som healer skulle jag vilja sägna att det är precis tvärt om! Den som är duktig på att misslyckas tar inte misslyckandet så hårt, utan fortsätter att sträva framåt till hen lyckas. Det är den som har svårt att hantera sitt misslyckande som straffar sig själv "jag är ju hopplös" och försöker hindra att smärtan kommer igen "det är omöjligt" och förklarar "jag ville ändå aldrig ha det."
 
När vi ger upp slocknar drömmen. Drömmen innehåller våra målbilder, vilka vi omedvetet strävar efter. Utan drömmar och mål får vårt liv ingen riktning. När vi gett upp något som varit viktigt för oss blir vi förvånade över att vi blir deprimerade och upplever att livet är meningslöst, men det är dessvärre så livet känns om vi saknar drömmar. Det kan till och med vara svårt att hålla kontakten med våra skyddänglar för våra osynliga hjälpare säger "Kom igen! Hoppa upp på hästen igen! Det du drömde om var viktigare än vad du trodde. Med en ny ingång kommer du få ett helt annat utfall." Men vi lyssnar ju inte på det örat. Det är ju omöjligt. I alla fall för oss.
 
Färdighet ger oss trygghet
När vi kan skapa det vi vill ha blir vi trygg. Jag säger det igen, för det är en av livets viktigaste nycklar. När vi kan skapa det vi vill ha blir vi trygg. En färdighet får alltså rädslan att försvinna. Ju mer vi kan, desto mindre rädd kommer vi att vara. 
 
När vi vet hur vi ska skapa en givande kärleksrelation är vi inte rädd för att tappa kärleken. När vi vet hur vi skapar en stark kropp är vi inte rädda för fysisk svaghet. När vi vet hur vi ska skapa pengar är vi inte rädda för att sakna resurser. Och när vi har upptäckt att det tar tid att lära oss en färdighet slutar vi straffa oss själva för att vi måste lära oss. 
 
Trots allt... Det är inte omöjligt bara för att vi inte gjort det än.
 
Vi måste ge oss tillåtelse att lyckas
För att lyckas behöver vi hitta en strategi som får oss att vilja lära oss de färdigheter vi behöver ha för att kunna förverkliga våra drömmar.  Men viktigast av allt. Ge aldrig upp. Ge aldrig, aldrig, aldrig upp. Ta en paus om du måste omgruppera dig och hitta en ny strategi. Men ge aldrig, aldrig upp! 
 
 
 
 
 

Ur tomheten

För ett år sedan fick jag en runläggning. Det var en kvinna som drog runor och tolkade dem åt mig. Jag var då gravid i fjärde månaden. 
 
Den första runan hon drog var den tomma runan. Tomhet. Hon berättade att det var steget ut i det okända. En resa in i centrum. Ett behov av att dra ihop världen och gå in i sig själv. Därefter kom Thurs, den nedbrytande kraften. När allt det som funnits rasar samman. Du kan inte längre ha samma koll på läget. Istället utvecklar du nya sidor och definerar om. 
 
 
 
Jag vet inte hur du ser på saken, men själv tycker jag att tomhet och att tillvaron rasar är en av de obehagligaste känslorna som finns. Det man jobbat för försvinner. Det man tyckt upphör. Man vet inte längre vem man är. 
 
Tomhet och den nedbrytande kraften är garanterat vanliga hos alla som blir föräldrar för första gången. Den gamla existensen ska ju ersättas mot ett familjeliv. Livet kommer inte att vara detsamma. För mig handlade det också om firman och företagandet. Tio år är en lång tid. Jag skulle vilja påstå att alla firmor behöver vitaminkickar regelbundet för att utvecklas och hänga med utvecklingen. Men efter tio år behövs det mer än en boost, då behövs det snarare en rekonstruktion. Och det är svårt, direkt omöjligt att skapa något ur tomhet och nedbrytande krafter. 
 
Men jag känner också till begreppet eldceremoni. Det är en schamansk önsketradition. I den lägger man det man vill bli av med på elden. Men man lägger också sina djupaste önskningar på elden. Detta eftersom man egentligen inte vet vad som är vad. I det man vill bli av med finns det saker man uppskattar och håller fast vid (annars hade man inte haft det kvar), och i det man längtar efter finns kortkommandon och begränsningar (annars hade man redan fått det man ville ha). 
 
När man lagt allt på elden uppstår just tomhet. Man har ju gjort sig av med allt. Men sedan börjar man, medvetet och omedvetet, att välja tillbaka det man tycker mest om. 
 
Och det var också det den sista runan berättade om. Dagaz. Jag fick höra att jag skulle komma tillbaka till ursprunget, samtidigt som det skulle bli något helt annat.  
 
 
Ett år senare är det exakt där jag är just nu. I min favoritfas av alla faser. Varje dag känns intensiv som en vecka. Minnen och längtan återvänder. Men jag är samtidigt påtagligt medveten om vad jag saknar för att kunna skapa det jag tänker på. Det jag behöver, och det enda jag kan göra för tillfället, är att samla på mig kunskaper, tankar och idéer. Så jag ska kunna använda dem. Sen.